dagens tema: KALLES ROP PÅ HJÄLP!
dagens tema handlar om att jag tar upp ett tema som jag tycker är intressant. skriver mina åsikter om det och vill samtidigt ha ERA åsikter och erfarenheter! jag berättar om det jag upplevt och vill gärna höra vad ni varit med om också! :)
äsch, jag kom inte på nån vettig rubrik på mitt tema utan att meningen skulle bli fööööör lång! men i alla fall, mitt tema idag handlar om att man ibland kanske reagerar fel och uppför sig fel mot sin häst, och därefter kanske (förhoppningsvis) får dåligt samvete...
har ni till exempel blivit onödigt arga på er häst? behandlat den på ett "aggressivt" sätt? varit "elak" mot den? ryckt den i munnen eller tryckt onödigt hårt med sporren? ja, helt enkelt behandlat den på ett orättvist sätt?
OBS! långt inlägg men ta er gärna tiden att läsa, det är en sann historia...
låt mig berätta min story...
det hela började under hösten 2008. vi hade under sommaren flyttat till nytt stall och kalle hade äntligen börjat tappa av sin gräsmage (trodde jag, ja!). 
sommaren 2008, innan flytten. lycklig kalle med sin kompis amigo i släptåg :)
men kalle genomgick en större förvandling än så. han gick från att vara den harmoniske som folk sa "åh, honom skulle jag vilja rida, han ser så härlig ut!!" till att vara hästen som folk kollade snett på och sa "jag fattar inte hur du vågar rida den hästen..."
det började strula för oss i ridningen. kalle var spänd, laddad, hetsig och inte alls den harmoniske (men busige, energifulle) hästen längre! han var nervös, stressad och kunde inte slappna av. att skritta ut en runda på långa tyglar var otänkbart, för han kunde inte slappna av och skritta utan det var luftsprång hit och dit, stegringar och så flög han iväg helt plötsligt från ingenstans i full galopp. jag förstod ingenting, tänkte att det berodde på energin i fodret så jag övergick till havrefritt alternativ. ingen skillnad...
sakta så utvecklades problemet i ridningen och han blev till slut näst intill oridbar. ja, näst intill ohanterlig faktiskt! när man red så skyggade han och hoppade för allt och fanns det ingenting att göra luftsprång för så gjorde han det ändå. han stegrade sig HELA tiden, och försökte du mana på honom så stegrade han ännu högre.
rida ut med honom var ingen mening för han bara stressade och var spänd, så du fick hålla kort tygel från start och rida skänkelvikningar HELA tiden för att ens kunna hålla honom i skritt och på marken. det blev många stegringar under varje tur och många gånger försökte han sticka iväg i galopp. att GÅ med honom gick inte heller för han betedde sig precis likadant då. longering/tömkörning var uteslutet då han sprang tills han gick omkull och gick han omkull så sprang han ännu fortare och gick omkull igen. 
här kan man skymta kalles revben.. dålig bild, men man ser dom!
jag blev arg och frustrerad över detta beteende, för detta var inte min kalle, min kalle håller inte på så! jag skrek och röt åt honom, men inget hjälpte. jag visste inte vad jag skulle ta mig till! samtidigt så fortsatte han tappa i vikt, så inte bara sommarmagen försvann, utan även resten av hullet samt alla musklerna... jag stod som ett frågetecken! hade kalle ont nånstans??
kalle under vintern 2008, här syns dock inte de utstående revbenen men musklerna är borta och överlinjen
jag åkte iväg på dressyrträning och berättade att han var som han var, helt ohanterbar. på träningen visade han ingenting, han gick som en klocka! det var nu jag uteslöt att det hade med smärta att göra. mitt fokus låg dock nu inte på att han inte gick att rida. det låg i att jag måste få upp honom i vikt, och det NU! revbenen stack ut och hans en gång så musklade fina överlinje fanns inte mer. han såg ut som en två-åring eller nåt i kroppen.
jag bestämde mig för att göra en egen analys av grovfodret för att kunna räkna ut en bra foderstat. när jag fick svaret på analysen fick jag också svaret på kalles otroliga viktminskning. det var inga bra proteinvärden!! och eftersom jag vid det här laget inte vågade fodra honom med hösilaget som hade BRA värden så blev det ju helt enkelt inte bra! men jag tog lärdom av det; gör alltid en analys!
så det blev till att köpa hem massor av lucern och även proteinkoncentrat för att få upp honom i hull. mer grovfoder blev det också samt även fler gånger om dagen. så småningom täcktes revbenen med hull igen. vid det här laget åt alltså inte kalle heller hösilage, då jag inte visste om han kunde samt att han inte var vaccinerad mot botulism. hade han gjort det hade han nog inte tappat, de andra hästarna som åt hösilage höll ju sig fina! så det verkade ha bra värden...
dock blev inte kalle "som vanligt" igen ändå. han var nedstämd och fortfarande en pest att rida. i hagen stod han bara och hängde, han gick ensam under hösten och en del av vintern. han kunde i och för sig inte sträcka ut i full galopp så som kalle gillar att göra, för hagen var inte tillräckligt stor för att räcka för det som kalle var van vid. utevistelsen räckte inte heller för honom, vilket gjorde att han blev så stressad. plus att han hela tiden var hungrig då det gick alldeles för många timmar mellan fodringarna och det fanns inte så mycket att äta i den hagen som kalle gick i, i alla fall inte tillräckligt för stora kalle som kräver mycket mat. omställningen blev nog ganska stor för honom. att gå från ett stall med mycket utevistelse i STOR hage med massor av gräs och annat att plocka med, för det är ju så olika rutiner från stall till stall och hästar trivs ju så olika. jag kände att; det här går inte, kalle måste bort härifrån och det är bråttom!
så jag började leta stall, i panik. jag letade överallt, frågade typ alla jag kände... det var bråttom för kalle att komma bort!!! livsgnistan var som bortblåst, kalles ögon var inte de här busiga ögonen längre. de var bara trötta, dystra. min pojkvän jim, som inte har någon erfarenhet av hästar sedan innan, kunde även han se att kalle inte mådde bra.
den 28 mars, på min födelsedag, fick kalle flytta till sitt nya, och nuvarande, hem. det var den bästa födelsedagspresenten jag kunde få; att få se kalle LYCKLIG igen. här fanns en stoooor hage han släpptes ut i. och en kompis dessutom! den lyckan kalle utstrålade kan få det att tåras i mina ögon än idag. 
kalle i sitt nya hem, 1 vecka efter ankomsten. hullen tillbaka och musklerna på gång de med!
samtidigt har jag dåligt samvete, ångest och skuldkänslor för hur ARG jag var på kalle under hösten och vintern. hans beteende var ju bara hans sätt att säga att han mådde dåligt, hans rop på hjälp! :(
men jag hoppas och tror, att kalle har förlåtit mig för detta. jag räddade ju honom till slut från mardrömmen och gav honom det bästa han kunde få; ett underbart hem med hästkompis och stoooora hagar där han kan busa som han vill, massor av utevistelse och så mycket mat han vill ha (och nu är han ju också vaccinerad mot botulism och får äta hösilage med bra värden)!
men det här med att hitta stall där man trivs är såå himla svårt! för både hästen och en själv ska ju trivas! jag själv trivdes super i stallet. det var trevliga människor, mysiga rundor, fint stall och så, men jag var ju faktiskt tvungen att sätta kalle i första hand!! och eftersom han inte trivdes så var det inte så mycket att göra, tyvärr! jag önskar ju att han hade trivts lika bra som de andra i stallet! men nu gjorde han inte det, har hört att många av holländarna har lätt att stressa upp sig och sådär, så det är ju mycket möjligt att hans blod påverkade mycket helt enkelt!
kalle njuter av solen i sommarhagen 2009 :)
2009 blev alltså vårt återuppbyggnadsår! kalle skulle stärka musklerna igen och komma tillbaka! och det gjorde han verkligen, min fining :)
har ni någon berättelse ni vill dela med er av?
ja usch ja..
stackars Kalle, du har ju berättat det här.
Ja blir liksom sorgsen när ja läser det.
Vet du ja blir ibland stressad, å irriterad när Puffen stressar upp sig för ingenting, men vet att det blir värre om ja blir arg lr så.. Kan nog säga att ja har gott samvete här =)
Hoppas det går bra med sadelprovn..
Finalen går i Vetlanda 31 okt.. Anna rider inte, Bellman har tydligen en korsbandsskada :(
Agneta rider :)
hehe du tycker att DU uppdaterar dåligt :P Jag är sämst på det iallafall!
Jag orkade läsa hela. Skönt att det "bara" var att flytta honom. Man blir lättare irriterad när man är orolig, dessutom kan man ju ALDRIG veta varför hästen beter sig som den gör. Han kunde ju lika gärna ha dummat sig. Går ju inte göra mer än att testa sig fram när man letar problem.
Hehe på tal om vikt, Vet. tyckte att Wille va tjock idag ;)
njaae.. det är ju lite lurigt att rida med handhäst & det gäller ju både att hästarna tycker om varandra & att de är relativt snälla :P jag red med lilleman på hand idag & det gick kanon trots att både han & tickan var lite busiga :)
Det är klart man blir arg ibland, det blir ju alla! sen HUR & VARFÖR man blir arg är det ju skillnad på.. jag kan bli irriterad på Tickan när hon fjantar sig för allt, men då brukar det räcka med att jag ryter i en gång så skärper hon sig! men jaa, riktigt arg har jag nog blivit någon gång med, fast aldrig "bara sådär" utan då har hästen varit riktigt jävlig!
Vi är bara människor och ibland är det nästan synd att man kan känna så mycket :P
sv; tack :D
På något sätt rörde din text mig så hela jag bara rös :)
http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=lanja
http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=lanja
http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=lanja
http://lanjas.blogg.se
http://lanjas.blogg.se
http://lanjas.blogg.se
sv: tack :D
haha, istället fick jag värdelöst läderbalsam. woho! ;)
oj , mycket att läsa men intressant !
Pearlans historia är inte så rolig heller , med oförstående människor . Tänker dock inte skriva ner den , det blir en timme att läsa för folk xD
Har ingen sån historia att berätta direkt och det är väl nåt att vara glad för men visst har jag blivit arg på Nöt nån gång när han inte förtjänar det..
sv: Njae, inte riktigt. Det är en vanlig lädergrimma (av den stabilare sorten) och så har jag slaktat en gammal pullarnosgrimma och tagit underdelen med ringar på och trätt genom sidoringarna över nosen. om du fattar vad jag menar? Blir lite som ett sidepull fast mycket billigare om du har lite gamla lädergrejor hemma :)
ska göra en foderstat DIREKT när jag får analysen på höet :)
va kul att han mår så mycket bättre nu :)
Skönt att du hittade nytt stall åt Kalle.
Det är ju svårt o veta, när dom förändras så där vad det beror på.
Åh jag blir nästan gråtfärdig, har varit med om liknande..
För 2 år sedan flyttade jag Rune till ett stall där allt ingick, jag behövde bara rida. Det dröjde inte länge innan Rune började få fula ovanor,han la öronen bakåt hela tiden, viftade med bakbenen och bet mig flera gånger. Tillslut sprang han till och med över mig, HELA tiden. I ridningen drog han med mig konstant och bråkade hela tiden. Det gick knappt att ha honom i stallet för han sprang bara ut därifrån, spelade ingen roll om han var fastbunden. Han sprang tills han blev loss från väggarna, sprang till och med över de människor som blockerade vägen för honom. Hans mage växte, musklerna rasade och revbenen stack ut och jag fattade inte vad jag gjorde för fel. Jag jobbade ju honom i ridningen och han gick flera dagar i veckan. Hur kan då magen växa + musklerna rasa? Jag blev många gånger arg på Rune över hans betéende, jag hade då haft honom i 4 år. Varför blev han så förändrad? Han hade inte ont någonstans (vilket jag först trodde) för på en dressyrträning gick han klockrent. Min tränare sa dock att han borde bantas + få mer protein. Jag ändrade foderstaten och plussade på massa protein, utan framgång. Efter nästan 3 månader i nya stallet var Rune helt apatisk och nonchalant. Han blev livsfarlig med andra ord, stressad var bara förnamnet plus att han började hoppa över staketet i hagen. En dag skulle jag vara snäll och ta in hästarna och fodra, jag upptäckte då att all mat var slut. Jag ringde stallägaren och hon sa att fodret skulle komma om någon timme. Så jag åkte därifrån. Några dagar senare tänkte jag vara snäll igen och fodra, men inget foder fanns.. Till och med höet var borta. Då slog det mig, magen som växte på Rune var svältmage. Det visade sig att stallägaren hade så ont om pengar så hon hade inte råd att köpa in foder och ändå BETALADE vi henne för att hon skulle göra det.. Rune hoppade förmodligen ut ur hagen för att komma åt mer mat. Kan påpeka att detta var i november-december, dvs mitt i vintern.. Så på prick 3 månaders dagen i nya stallet lastade jag Rune och drog därifrån till där vi står idag. Det tog mig ETT ÅR att få Rune normal i psyket igen, tänk att 3 månader kan ändra en häst så totalt mycket.. Jag har aldrig i hela mitt liv mått så dåligt som jag gjorde då.. Varför upptäckte jag inte vad problemet var tidigare? Han visade det ju så tydligt!! Det tog mig 3 månader att förstå.. Jag hade även många gånger blivit arg på honom för att han var så blockerad i hjärnan och inte lyssnade. Med facit i handen är det ju SJÄLVKLART att han inte "såg" oss människor, hungern tar ju över. Jag klandrar mig fortfarande efter den händelsen. Rune är mitt hjärta, mitt allt och ändå insåg jag inte hans varningstecken.. Nu gör jag iordning hans mat själv, jag köper in foder själv osv och jag kommer aldrig någonsin ställa honom i ett stall där jag inte får göra iordning hans mat själv.Aldrig. Jag fattar inte ens hur han har kunnat förlåta mig efter en sån grej.. Han litar på mig totalt och det är enligt mig helt oförståeligt, jag svek honom och jag skulle offra allt för att få dom 3 månaderna raderade ur vårt liv. Huvudsaken är iallafall att han mår bra nu, det var 2 år sedan det hände. Det enda som finns kvar är att han kastar sig över kraften i krubban men när han väl börjar äta så äter han sakta.. Min finaste.
fina bilder :)
är han en storhäst?
